Vår berättelse

 

Att förlora ett barn är det absolut värsta en människa kan råka ut för. Jag har därför valt att tillsammans med min man Göran berätta vår historia. Kan vår öppenhet hjälpa en enda människa med liknande problem som vår son Christian hade och kan det förhindra att samma sak händer igen då har inte allt varit helt meningslöst. Christian såg ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hade han bara kommit till oss som han brukade så hade vi gjort allt för att försöka hjälpa honom ur sina problem.  Men istället hittade vi i november 2006 Christian död i sin lägenhet och kvar blev vi, hans mamma, pappa, syskon, släkt, flickvän och vänner. Christian blev bara 21-år gammal, en helt vanlig kille som älskade livet och hade hela livet framför sig. Vad hände? Hur kunde det bli så här?

 

I vår familj skaffade vi vår första dator när Christian var 12-13 år och då var det ju enklare spel som gällde. Jag vet inte riktigt hur gammal han var när han började med just Counter-Strike men jag tror det var först på gymnasiet som det tog fart ordentligt. På gymnasiet läste han IT.

 

Första gången jag såg spelet var det i form av en gubbe som sprang runt på skärmen med en blodig kniv i handen! Min reaktion var att "det där spelet ville jag verkligen inte se i vårt hus". Men eftersom även min make och två yngre söner också börjat spela Counter- Strike så hamnade jag snabbt i underläge. Istället valde jag att försöka lära mig mer om spelet för att se vad det egentligen var de spelade och vad det gick ut på. Vi gjorde en överenskommelse i familjen om att barnen bara fick spela 1 1/2 timme per dag, inte mer. Ville ju inte att datorn skulle ta över deras liv! Detta gällde även för Christian tills han blev myndig och vi inte längre kunde bestämma hur mycket tid han skulle lägga vid datorn. Men jag kan faktiskt inte säga att han spelade "för mycket", visst spelade han mer men han satt inte där överdrivet mycket. Nu är det ju olika vad folk tycker är överdrivet mycket spelande, men han hade även ett socialt liv med mycket kompisar som han även träffade IRL (in real life) och han lade mycket tid på sitt stora intresse fotboll och när han var yngre även tävlingsdans.

 

Snart blev det här med Counter- Strike väldigt stort och Christian började åka in till ett Internetcafé i stan där han satt tillsammans med vänner och spelade. Han blev på olika sätt mer och mer involverad med saker omkring Counter-Strike. Han spelade i olika lag bla  Retards. Han blev så småningom manager för Eyeballers (de hade lite olika namn och laguppsättningar). De började åka på olika LAN och tävlingar och det började gå riktigt bra för dem. Christians uppgift som manager var att fixa allt runt laget och en stor del av hans tid gick åt till att jaga sponsorer. Många, många timmar satt han i telefon (räkningarna blev höga) och talade med olika företag runt om i världen. Ibland gick det bra och ibland gick det sämre. Laget fick en del sponsring i form av datorer, hörlurar, möss, musmattor mm. Så småningom började de även få sponsring i form av betalda resor och hotell i olika delar av världen. De var ett flertal gånger över till USA på stora turneringar och blev även där Världsmästare i Counter-Strike sommaren 2004. Det blev stor uppståndelse med tidningsintervjuer och TV. Som mamma tyckte jag det var roligt för laget med deras framgångar och försökte stötta dem i det de gjorde. Flertalet var de gånger då hela laget satt hemma i vårt hus och tränade och la upp taktiken inför turneringar. Jag insåg snart att det låg mycket arbete bakom deras framgångar, inte bara speltid vid datorerna utan även mycket taktiksnack när de satt och planerade hur de skulle lägga upp spelet. Det var ett härligt gäng skötsamma killar och det var ett rent nöje att ha dem här. Lärde även känna en del av de andra föräldrarna.

 

Vi försökte här hemma att följa deras tävlingar via Internet när de var ute på turneringar. När det var turneringar i närheten så hände det till och med att vi åkte dit för att titta. Och tro det eller ej men jag försökte faktiskt lära mig spelet själv för att lättare kunna hänga med i snacket runt omkring. Jösse vad kul killarna och mina andra barn hade åt detta!

 

Januari 05 var det så dags för Christian att rycka in i lumpen. Som kompanibefälselev på LV 6 hade han 15 tuffa månader framför sig och det skulle inte bli så mycket tid över till Counter-Strike och att vara manager åt Eyeballers så den uppgiften fick en annan kille ta över. Christian stortrivdes i det militära och skulle där efter grundutbildningen få utbildning till systemtekniker, något han såg fram mot. Tyvärr skulle det inte bli så, han skadade sitt knä under en fotbollsmatch och sedan igen under en övning och tvingades avbryta sin militärtjänstgöring redan efter ett halvår. Detta tog honom rätt hårt.

 

Vid det här laget var Christian 20 år och hade flyttat hemifrån, han fick en provanställning på ett datorföretag och blev snabbt butikschef. Han kände att han hade stora krav att leva upp till, både från chefen och från sig själv. Utan utbildning och erfarenhet av att vara butikschef så drabbades han av prestationsångest vid något tillfälle och när han efter provanställningen kände sig lurad på utlovad lönehöjning valde han att säga upp sig där istället för att låta sig utnyttjas (vi har nu i efterhand fått veta att det inte var riktigt så det gick till). Han fick ganska snart ett annat arbete. Han hade en fin lägenhet, flickvän och många vänner.

Livet var en fest och han älskade verkligen livet! Var det gick snett vet vi inte! Vi vet inte varför eller när han började spela Internetpoker. Vid ett tillfälle när han fortfarande bodde hemma såg jag honom vara inne på en sådan sida, jag sa till honom att jag inte accepterade sådant spel här hemma och han tog ut sina pengar därifrån igen. Jag såg honom aldrig mer spela och vet inte heller om han gjorde det eller om det var en engångsgrej då som senare tog fart och slutade med en stor krasch. Jag vet att han ibland spelade vanlig poker med sina vänner hemma hos honom men det här med Internetpoker är något som vi nystat upp efter hans död. Vid ett tillfälle i somras berättade han att han vunnit 16000 kronor på poker och jag blev förskräckt och frågade honom om han spelade om pengar. Han försäkrade att det bara var en engångsgrej och jag hade ingen anledning att misstro honom. Man tror inte att någon som dricker ett glas är alkoholist, eller hur?

 

Efter att vi hittat honom död i hans lägenhet började vi leta igenom hans dator för att om möjligt hitta något brev eller svar där. Vad vi hittade var ett flertal olika ikoner till olika pokersajter. När vi vände oss till banken för att avsluta hans konton kom nästa chock, han hade banklån på 200000 kronor lånade vid olika tillfällen och när vi började titta på hans kontoutdrag såg vi att han gjort överföringar till olika spelbolag. Vi fick även höra av andra att han besökt någon pokerklubb i stan. När jag ringde hans arbetsgivare för att berätta vad som hänt fick jag höra att han inte varit där på flera månader och att han innan han slutade bara hade suttit där och spelat Internetpoker med ambitionen att bli professionell pokerspelare. Nästa chock kom när vi i hans post hittade olika kravbrev och vräkningsbeslut från kronofogden, det visade sig att han inte betalat några räkningar de senaste månaderna förutom mobiltelefonen och internetabonnemanget vilka ju var hans "arbetsredskap", utan vilka han snart skulle bli avslöjad. Vi hittade också i hans dator ett brev som han skrivit i somras, flera månader före sin död, där han berättade hur dålig han mådde, att livet var som en tunnel utan ljus och att han inte kunde förstå hur det blivit så fel. Vi tror att han trodde att han hade full kontroll över sitt spelande och han trodde nog verkligen att han skulle kunna försörja sig på det en dag.

 

Jag trodde verkligen att jag kände min son utan och innan. Vi hade en nära och regelbunden relation, vi brukade träffas och äta lunch ihop och då gjorde han sken av att han kom från jobbet (som han inte varit på under flera månader), kompisarna och flickvännen trodde också att han jobbade. Hade han några problem så ringde han alltid till mig och vi kunde sitta i timmar och prata om allt möjligt. Han anförtrodde sig alltid till mig, förutom denna sista gång. Att upptäcka att han levt ett dubbelliv och lyckats lura alla som stod honom nära är tufft, jättetufft. Jag vet inte om jag kan säga att detta har med hans tidigare spelande och Counter-Strike att göra, han hade kanske upptäckt Internetpoker ändå. Lika lite kan jag säga att det bara var Internetpokern som gjorde att han valde att ta sitt liv. Det  fanns nog mer bakom som han hemlighöll för oss alla, men jag tror ändå att följderna av det var en stor del i det hela. Vi har nu när det gått några månader förstått att Christian målat in sig i ett hörn i fom av lögner och skulder och vi tror att Christian skämdes över hur fel det blivit och som han skrev i sitt brev han ville inte göra någon annan illa för att han själv mådde dåligt, därför sa han inget, därför bad han inte om hjälp denna gång.Den enda som vet och kan svara på hur det verkligen var är Christian och han finns inte längre här.  Vi har försökt lägga ett pussel och tror att vi kommit rätt nära sanningen, men hela sanningen kommer vi aldrig att få veta.

 

Detta har inte inneburit att de andra barnen inte längre får spela datorspel, de har fortfarande sina 1 1/2 timme/dag (tonåringarna, de yngre får bara sitta 1 timme) men en sak vet jag och det är att jag kommer att vara mycket mer uppmärksam och tjatig på dem än vad jag var på Christian. Idag är sorgen och saknade oerhört stor. Varje dag är en kamp för att orka ta sig igenom den. Hur framtiden ser ut vågar jag inte ens tänka på för just nu kan jag inte se den. Varje dag undrar jag ” Gjorde jag något fel”? ”Varför såg jag inget”? Jag vill gärna tro att jag varit och är en någorlunda ok mamma till mina barn. Christian var en vuxen människa och jag ville inte lägga mig i hans liv för mycket. Ungarna växer upp och blir vuxna och måste få lära sig att själva ta ansvar för sina liv och för sina misstag. Sen kan vi som vuxna bara finnas där och stötta dem, ge råd och finnas om de vill och behöver oss.  

Ett sätt för mig att bearbeta det som hänt är att skriva och berätta öppet om det. Så ofta jag orkar skriver jag dagbok på Aftonbladet blogg och även på en minnessida.