Den värsta dagen

 

Fredagen den 3 november 2006 var jag hemma ifrån skolan (jag läste då till ambulanssjuksköterska), dagen innan hade jag varit dålig, känt mig yr och svimfärdig hela dagen (vet nu att just då höll min son med största sannolikhet på att lämna livet). Jag tänkte att det kanke var blodbrist så jag åkte till vårdcentralen för att lämna några prover (fick provsvaren några dagar senare och det var inga fel på dem). Det var höstlov, min man Göran och de två yngsta barnen Sarah och Adam var med. Efter provtagningen åkt vi in till Maxi för att handla lite. Min mobil ringer och det är min lillebror som undrar om jag hört av Christian idag. Louise, Christians flickvän hade ringt till honom när hon inte fick tag på Christian. Jag försökte också ringa till Christian både hem till honom och till hans mobil men han svarade inte. Jag blev inte särskilt orolig just då eftersom det var vanligt att han inte svarade när han (som vi trodde) jobbade och var upptagen med kundmöten, han brukade alltid ringa upp senare. Men vi bestämde oss iallafall för att köra inom hans lägenhet på vägen hem.

 

Jag vet inte varför men av någon anledning gick både jag och Göran upp till hans lägenhet och vi sa till Sarah och Adam att vänta i bilen. Normalt hade vi tagit med dem upp eller gått upp bara en av oss. Vi ringde på dörren men ingen öppnade så vi låste upp med vår nyckel och gick in. Det som mötte oss var en stökig lägenhet, i hallen stod tvättkorgen och duschdraperiet låg på golvet. Alla fönster var öppna så det var iskallt i hela lägenheten. Vi såg oss omkring men hittade honom ingenstans. I köket stod det en plåt med grillkol på och det luktade som om de grillat. "Galna ungar nu har de haft fest och grillat inomhus", sa jag till Göran. Jag dröjde mig kvar i köket och stängde alla fönster medan Göran gick ut i hallen. Jag hörde honom skrika "Nej, nej, Christian"! Jag rusade ut i hallen och såg då Göran stå i badrummet. Han hade sett att det lyste genom dörrspringan och öppnade dörren för att släcka. Det hängde ett lakan framför dörren på insidan och när han drog undan det mötte honom den värsta syn en förälder kan se, samma syn som mötte mig när jag rusade dit. På golvet i badrummet låg vår son! Jag såg direkt att vi kommit försent, jag försökte inte ens med någon återupplivning. Det var så uppenbart att han legat flera timmar. Vi hade framför oss den värsta syn man kan tänka sig, vår son, vår äldste son låg kall och stel framför oss. Jag sjönk ihop på golvet jämte honom, tog i honom, klappade honom, smekte hans kalla kind och varken kunde eller ville förstå! Göran fick på något sätt fram mobilen och ringde 112. Ingen av oss kunde först få fram adressen, vi var allför chockade. Jag kom på att de små satt nere i bilen och Göran sprang ner till dem samtidigt som ambulansen kom. Jag lyckades få fram min mobil och ringde min svärfar att han måste komma och hämta Sarah och Adam, jag ringde också min syster som var hemma hos oss med Thobias och Robin sen ringde jag till min mamma och berättade. Var jag fick styrkan ifrån att ringa dessa samtal vet jag inte men det skedde automatiskt tror jag.

 

Ambulanspersonalen kommer in i lägenheten och konstaterar direkt det vi redan vet, "Tyvärr, det finns inget att göra"! Ungefär samtidigt kommer Louises pappa och syster fram till dörren, det är Louise som ringt dem och bett dem åka inom Christian och kolla till honom för hon hade blivit orolig att det hänt något när hon inte fick tag på honom. Nu följer några fasansfulla timmar, jag sätter mig utanför dörren till badrummet med Christians laptop i knät (han hade den jämte sig) för att försöka hitta ett svar på vad som hänt. Men jag hittar inget, inget brev som förklarar varför han valde att göra detta mot sig själv, mot oss! (Det är först senare jag hittar ett brev han skrivit tidigare i somras). Ambulanspersonalen har ringt efter en läkare som ska komma dit för att konstatera dödsfallet. Jag och Göran tar oss ut från lägenheten, ner på gatan utanför. Där har samlats massor med folk. Mina föräldrar, syskon, våra stor killar, Louise, hennes familj och en massa vänner till Christian. Ryktet har redan spridit sig som en löpeld. Alla gråter förtvivlat, ingen kan förstå vad som hänt! Jag och Göran får försöka så gott vi kan att trösta alla, att ta hand om våra söner. Polisen kommer och Fonus kommer. I chock går vi tillbaka upp i lägenheten, jag sätter mig hos Christian en stund, håller om honom, klappar hans kalla kind, kan inte förstå. Vi lämnar lägenheten igen när Fonus ska ta hand om honom. Vi står ute på gatan och ser dem komma ut med en övertäckt vagn. Där ligger vår son! De kör sakta bort med honom, upp till bårhuset. Vi går upp i lägenheten igen, plockar ihop lite saker, pratar lite med poliserna som är kvar. De frågar om de kan ringa någon men vi tackar nej till det. Vi går ner till bilen för att köra hem till Görans föräldrar och berätta för Sarah och Adam att deras älskade storebror inte finns mer, att han är död! Hur ska vi kunna berätta det! Sarah har gråtit hela tiden, hon har förstått att något har hänt med Christian men inte riktigt vad. Vi bestämmer redan från början att vara helt ärliga mot barnen, mot alla och berätta precis vad som hänt. Att Christian hade ont inom sig och inte orkade leva längre och att han andats in giftig rök.

 

När vi kommer hem till oss är huset fullt av folk och det kommer massor av vänner till Christian. De stannar hos oss i flera timmar, telefonen ringer i ett. Ryktet sprider sig snabbt.

 

På lördagen ringer vi själva upp till bårhuset och ber att få se vår son. Vi samlas alla de närmaste i ett väntrum där sjukhusprästen berättar för oss hur Christian ser ut nu. Jag och Göran går in först med våra barn. Christian ligger på en bår med ett lakan upp till bröstet och armarna stela framför sig. Han är lite blå om läpparna och ena ögat är halvöppet. Han är kall och stel och ser ut som en liten vilsen pojke. Sarah och Adam vågar först inte röra vid honom men snart släpper den värsta rädslan och de blir som barn blir, lite nyfikna istället, känner lite på honom, vågar ta i honom och till sist också krama honom. Efter en stund får de andra komma in, några åt gången. Till slut går vi in alla tillsammans och Jörgen, sjukhusprästen läser en bön. Det är så lungt och fint där inne i rummet fast det är en fruktansvärd stund.

 

Dagen efter får de av hans vänner som så önskar möjlighet att komma till Christian på bårhuset.

 

Den helgen letar vi igenom hela hans dator efter svar. Vi kan via olika länkar följa vad han gjort vid sin dator de sista timmarna. Vi klickar på länkarna och kommer in på olika sidor som ordagrannt beskriver olika sätt att lyckas med ett suicid. Man blir illamående av att det överhuvudtaget finns människor som lägger ut sådanna sidor. Christian har hittat sidor som beskriver hur han ska göra med grillkol i ett slutet utrymme och det är precis så han gjort. För att ingen annan ska bli skadad har han satt upp en varningslapp på dörren (vi ser den inte, det är ambulanspersonalen som hittar den), "Varning, kolmonoxid. Giftigt!"

 

Dagarna som följer är som en enda dimma. Vi måste göra det ingen förälder borde få göra, planera vårt barns begravning. Träffa begravningsentrepenören och titta i kataloger med kistor, urnor och minnesblad, bestämma datum och ordna med en annons. Telefonen ringer i ett och det kommer blombud efter blombud.

 

Eftersom det är ett suicid så ska Christians kropp till rättsmedicin för obduktion i Lund. När han kommer tillbaka därifrån åker vi upp till bårhuset för att en sista gång göra vår son fin, klä honom i hans egna favoritkläder och försöka fixa till håret så som han alltid var så noga med. Jag tror vi fick till det ganska bra, han skulle nog sagt "Det är ok morsan, det duger". Sen lite Hugo Boss så han luktar som han brukar. Vi hjälps åt att lägg honom i kistan, det är precis att han får plats, rättar till skjortan, lägger händerna över magen, pussar och kramar honom, vill inte stänga locket! Vi kör sedan efter begravningsbilen till kapellet vid kyrkan i Åled. På söndagen några dagar innan begravningen åker vi tillsammans med barnen och närmaste släkten upp till kapellet för en stilla stund med Christian. Båda jag och Göran och barnen har skrivit varsitt brev till honom som vi lägger hos honom, han får tre kramnallar med varsin symbol på magen, ett hjärta, en sol och en måne. De betyder för oss det vi alltid sagt till våra barn "Älskar dig till solen och månen och tillbaka igen". Han får en stor ros i sina händer. Nu vet vi alla att detta är sista gången vi ser honom vår son, han har redan börjat förändras och i fortsättningen kommer vi bara att kunna se honom på film och foton och bära med honom inom oss.