Dagbok/Blogg

 

Suicidpreventiva dagen

2010-09-10

Det blev en mycket fin och känslosam minnesstund ikväll. Jag var så nervös för mitt tal så jag kände mig svimfärdig och hjärtat slog hårt.

 

Jag inledde med att läsa dikten som pappa skrev till dödsannonsen...din dödsannons.... Vi satt och planerade din begravning, ville ju att den skulle bli fin och att den skulle hedra dig. Vi bläddrade i pärmarna med dikter men kunde inte hitta någon som vi tyckte passade, då gick pappa och satte sig och skrev en dikt direkt ur hjärtat...när han sedan visade den för mig grät jag...den var så fin och den stämmde precis.  

 

Kämpade med tårarna de första raderna...svalde...andades lungt... Redan efter några rader gick det bättre och jag klarade mig igenom talet utan några större misstag. Att jag alltid ska vara så nervös innan jag ska tala eller föreläsa...vissa säger att det är bra att man är det för då blir det bättre...Tur att det släpper efter de första meningarna.

 

Jag saknar dig så otroligt mycket Christian...kan inte fatta att du snart varit ifrån oss i fyra år!

 

 

Älskar dig till solen och månen och tillbaka igen min fina unge!

 

Pappas dikt till dig.

Varför flödar våra ögon av tårar
Varför skriker våra hjärtan av sorg
Varför gör det så ont, så ont
Varför är luften tung att andas
Varför känner vi ingen hunger
Varför känner vi ingen törst
Varför känner vi ingen lust
Varför är vi ensamma kvar
Varför kom du inte till oss
Varför…

Du var alla andras stöttepelare
Du fanns där för så många
Ditt hjärta hade en plats för alla
Du lämnade ingen oberörd
Du ville ge av dig själv
Din omtanke omslöt så många

Så varför avskärmade du dig
Varför slöt du dig
Varför visade du inget
Varför fick vi inte hjälpa dig
Varför…

Mamma och Pappa