Dagbok/Blogg

 

Brev till mina arbetskamrater

2009-06-16

Vänner ,

 

jag vill med detta brev gärna försöka berätta för er alla hur jag känner, tänker och egentligen mår.

 

Som ni redan vet så började jag jobba 6 veckor efter Christian lämnat oss och det var nog bra just då att jag valde att göra det. Dels för att få annat att tänka på men också för att jag faktiskt älskar mitt jobb och inte kan tänka mig att jobba med något annat än just som sjuksköterska.

 

Jag har alltid varit en sådan person som jobbat mycket och engagerat mig mycket i olika saker, ofta säger jag ja innan jag hunnit tänka över vad ett ja innebär för mig. Där är något som jag måste jobba med, att lära mig säga nej ibland och att tänka efter innan jag säger ja. Det har ju inte undgått någon av er att jag engagerat mig väldigt mycket i saker som har med suicid, suicidprevention och anhörigstöd att göra och detta är något som jag även i fortsättningen kommer att göra men jag kommer inte att ”vara med överallt” utan välja det som jag känner att jag vill göra och delta i. Just nu så har jag valt att inte engagera mig på riksnivå utan det får räcka med lokal nivå. Jag fortsätter att engagera mig i samtalsgrupper och jag fortsätter att hålla föreläsningar bl.a till hösten på Högskolan. Jag anser att det är jätteviktigt att tala om suicid och suicidprevention för att ta bort de tabun som finns kring detta. Kan jag genom att berätta vår historia rädda bara en så har jag gjort något bra och jag vet idag att vi i vår familj genom att just berätta och våga vara offentliga med det som hänt faktiskt räddat många liv. Detta gör att vi orkar och vill fortsätta med detta. Men på våra villkor.

 

Att förlora ett barn är det värsta som kan hända i en människas liv och aldrig trodde väl jag att jag skulle bli en av de som man läste om i tidningarna. Jag tänkte som säkert de flesta av er också gör att ”det händer bara andra”, nu är jag en av de andra. Jag trodde innan att jag kunde förstå, som mamma, som sjuksköterska och som medmänniska hur hemskt det skulle vara om det hände mina barn något. Men idag vet jag att man kan aldrig förstå innan man själv är i det. Man kan känna med den som drabbats men man kan aldrig förstå fullt ut vad det innebär. På ett sätt önskar jag att ni kunde förstå vad jag och andra som förlorat våra barn faktiskt går igenom men jag hoppas av hela mitt hjärta att ni aldrig kommer att förstå för den dagen ni gör det så är ni en av oss…en änglamamma.

 

De flesta av er har varit helt fantastiska under de här 2 år och 7 månader som gått sedan jag blev änglamamma och jag har känt ert stöd. Jag har fått prata om det och för det mesta känt att det varit ok. Ibland har jag känt att jag inte ska ”pracka på” er min sorg och att jag ska vara tyst för att inte få er att känna er illa till mods, men det kanske bara är en känsla hos mig. Men en sak vill jag att ni ska veta, jag har fem barn varav Christian är ett av dem och jag kommer alltid, precis som ni andra att prata om mina barn och då även om Christian. Jag gläds med er andra när ni berättar om tokigt, roligt och allt som händer runt era barn, jag gläds åt barn och barnbarn med er. Jag gläds åt mina barn och även över Christian och den tid vi ändå fick tillsammans. Jag är stolt över honom och vill berätta om honom också precis som om de andra. Samtidigt sörjer jag det som aldrig kommer att bli. Men jag vill inte att varken ni eller jag ska sluta prata om våra barn, det käraste vi har.

 

Ibland har det kommit någon kommentar som faktiskt gjort mig riktigt ledsen även om jag just då inte visat något och jag är medveten om att det inte varit meningen att på något sätt såra mig eller göra mig ledsen. Kommentarer som att ”det blir bättre”, ”livet går vidare”, ”du måste tänka på dina andra barn” kan faktiskt ibland göra mycket ont. Det blir aldrig bättre, det blir uthärdligt men aldrig bättre, hur ska det kunna bli det när en alltid kommer att saknas. Livet går vidare, ja det vet jag att det gör men vissa dagar går det faktiskt vidare utan mig, allt snurrar på som vanligt men jag hänger inte med. Du måste tänka på dina andra barn, ja det gör jag varje dag, hur skulle jag kunna låta bli, jag talar om för mina barn varje dag hur mycket jag älskar dem. Vi pratar mycket om Christian hemma, han tar stor plats i vår familj men det ska han också göra för han är en del av vår familj, precis som de andra barnen, för alltid.

 

För en tid sedan började jag känna att jag inte mådde speciellt bra, vilket ju i och för sig inte är så konstigt. Allt började komma ikapp mig och jag blev mer och mer medveten om ALDRIGHETEN, aldrig mer ska jag få träffa mitt ena barn, aldrig mer prata med honom och få svar, aldrig mer krama om honom och aldrig mer se honom. Jag kan inte ta telefonen och ringa honom, jag vet inte numret! Jag kan inte skicka ett brev eller mail till honom, jag vet inte adressen! Jag kan aldrig mer åka till honom, jag vet inte vägen! Men en sak vet jag och det är att jag trots allt har ÖVERLEVNADSPLIKT! För min skull och för min familjs skull!

 

Jag kände att jag kanske behövde lite hjälp för att orka ta mig framåt en bit. Min läkare hade tidigare talat om att jag kanske behövde ta något ett tag för att orka vidare. Vi bestämde tillsammans att jag skulle prova antidepressiva även om jag fortfarande är osäker på om jag var/är deprimerad eller om det helt enkelt är all sorg och aldrighet som sköljer över mig. Gränsen mellan depression och sorg är hårfin och symtomen är desamma. Men jag provade och började med Cymbalta, nu vet jag, att jag skulle aldrig ha börjat för jag blev dödssjuk av tabletterna, jag fick alla biverkningar som man kan få och blev riktigt dålig. Tillsammans bestämde vi att sätta ut dem igen men det kan man inte bara göra sådär över en dag utan man måste ta det försiktigt. Nu fick jag alla utsättningssymtom som man kan få istället och mådde om möjligt ännu sämre. Först i förra veckan började jag må någorlunda ok igen och just nu känns det som att jag är på gång igen.

 

Ja nu vet ni lite om hur jag känner, tänker och mår just nu. Jag får ta var dag som den kommer.  Jag vet att jag aldrig kommer att bli den jag en gång var. Det kommer för alltid att saknas en bit i mitt hjärta och den biten går aldrig att ersätta. Såret finns där alltid och ibland blöder det lite och ibland spricker det upp och blöder mycket och alltid kommer där att finnas ett ärr som skaver. Det finns för mig nu ”ett liv före och ett liv efter” och jag får försöka göra det bästa av det som blev och det som är nu. Det ända jag vet är att det inte var så här jag tänkt mig livet, det var inte så här det skulle bli!

 

Kram Pernilla